Ö-reflektioner från ISISA-konferensen på Lombok, Indonesien
Jag kommer här reflektera över mina intryck efter att ha deltagit på ISISA’s (International Small Islands Association) 19:de forsknings-konferens som denna gång var på ön Lombok i Indonesien, mellan den 24 till 29 Juli nu i somras. Temat var ”Islands and Resilience: Global Opportunities.
ISISA har ett interdisciplinärt perspektiv på världens mindre öar och ö-samhällen och det präglade också konferensen olika sessioner och de enskilda presentationerna. Allt från hållbarhet, ö-samhällenas styrelsestrukturer (governance structure), den ”blå ekonomin” på öarna, turismens roll och över-turismens konsekvenser, samt spännande presentationer kring kulturen på öarna, med mera. Konferensen var också ovanligt lång, fem dagar, tack vare att vi gjorde två halvdagar och en heldag med exkursioner med presentationer från lokala ö-representanter ute på två små ö-samhällen samt till ett kustsamhälle på storön Lombok. Otroligt givande att varva forskningspresentationerna med de lokala ö-samhällenas presentationer och konkret se vad som sker på dessa öar.
Det var den första ISISA-konferens jag varit på. Jag från Södertörns högskola och sociologi-doktoranden och SNIR-medlemmen Jens Westerskov Andersen Lunds universitet var de från Sverige som presenterade sin forskning.
Över 200 forskare från över 20 länder var representerade. ISISA har en informell konferenskultur och det är lätt att bygga nya eller stärka redan etablerade relationer och internationella nätverk. Många deltagare kom spontant fram och ville jag skulle skicka hälsningar till svenska ö-forskarna Ove Ronström, Eric Clark och Anders Källgård. Det är tydligt att de har gjort ett betydande avtryck i internationell ö-forskning. Vi som vill stärka fältet ö-studier i en svensk kontext har ett utmärkt fundament att bygga vidare på.
Jag har varit på många konferenser genom åren. Det som slog mig på denna konferens var att det är sällan som man så tydligt känner igen frågeställningar från en svensk kontext samtidigt som skillnaderna mellan länderna och enskilda öar också är betydande. Jag skulle vilja förmedla en mängd intryck men jag måste välja. En erfarenhet jag vill förmedla som både var sorglig men också hoppingivande kom just från besöken på öarna i kombination med några av presentationerna. Vi besökte både den mindre oexploaterade ön Gili Asahan samt den mer överexploaterade ön Gili Air (vi skulle egentligen besökt grannön Gili Trawangan) i norra delarna. Tidigare hade vi lyssnat på presentationer rörande problematik rörande färskvatten och avfallsvatten där lösningar av det ena också behöver inkludera det andra. Vi fick strax efter reda på att ön Gili Trawangan som vi skulle besöka just hade helt stängts för besökare på grund av att färskvattnet tagit slut. Det sas att närmast alla anställda inom turismnäringen hade fått lämna sina arbeten och tillsammans med besökande turister fått evakueras från ön. Vi besökte istället en av grannöarna, Gili Air som anses vara ”lugnare” än festar-ön Gili Trawangan. Dock var överexploateringen tydlig även här. Pandemin slog hårt på ekonomin på öarna i Indonesien genom att turismen försvann. Känslan är att man nu drar på och försöker kompensera för det bortfallet, men med förödande konsekvenser.
Därför var besöket på ön Gili Asahan upplyftande på flera sätt. Ön har endast ca 75 öbor, men har en välorganiserad och tydlig lokal styrning. Det finns en tydlig vision och ett tydligt regelverk samt kontrollsystem för en eko-turism på ön, som verkar fungera. Det som också var av intresse för oss i SNIR-nätverket var att det lokala ö-samhället arbetade nära forskarsamhället från universiteten på Lombok, när det krävdes. Vi fick lyssna på en forskare som i samverkan med ö-borna lyckats validera öbornas kunskaper och farhågor och därmed kunnat stoppa planer på utländska jättebyggen på ön samt att planerade pärlodlingsfarmer i närheten av ön flyttades från ställen nära levande korallrev. Samtidigt begränsar man antalet long-boats som får transportera turister till ön samt hänvisar segelbåtar till ett begränsat antal boj-ankringsplater. Turist-resorterna på ön är dyrare än på närliggande öar men ändå inte med rimliga priser.
Jag besökte efter konferensen (på egen bekostnad) grannön Gili Gede och även där talade man om Gili Asahan som ett föredöme. Gili Gede är en större ö med ett ö-samhälle på ca 700 invånare. Här är det lokala småskaliga fisket och pärlodlingar, bredvid turismnäringen, näringen för ö-samhället. Turist-resorterna är små och inga tydliga tecken på överturism. Dock uttalade flera på ön att de mindre obebodda öarna runt ön, med deras attraktiva korallrev, behöver ett bättre skydd.
Under ISISA-konferensen presenterade jag ett utkast till en forskningsartikel där jag argumenterar att Sverige under lång tid, och genom en rad samverkande faktorer, har genomgått vad man i ö-forskningslitteraturen betecknar som ”de-insularation” eller med ett annat ord ”av-öande” av Sverige. Sveriges politiska, administrativa och förvaltande system har genomgått en process där man alltmer gör likställer våra öar eller skärgårdar med fastlandet (fastland=öar). Jag kommer inte här utveckla detta tema vidare i denna blogg, men kommer troligtvis återkomma om detta längre fram.
